Igår var jag på ett äventyr som berörde mig mycket. Jag besökte barnhemmet Faith Home här i Chennai. Barnhemmet drivs ekonomiskt av en stiftelse i Sverige.
På detta barnhem bor det ca 170 barn i åldrarna 4-18 år. De flesta som bor på barnhemmet har kommit dit genom polisens hjälp. Många är tidigare gatubarn men det kan också vara så att barnen växt upp i hem med missbruksproblematik eller har utsatts för svår misshandel. Stiftelsen driver även en skola som ligger alldeles bredvid barnhemmet. I den skolan går ca 250 elever. De flesta bor på barnhemmet men en del barn kommer även dit från den intilliggande byn.
Jag var på besöket tillsammans med en väninna, även hon från Sverige. Vi fick ett mycket varmt mottagande av barnen med sång och dans. Vi behandlades mer eller mindre som drottningar. Jag tror att vi båda kände oss mycket obekväma i situationen men ändå varma i hjärtat. Det var både ledsamt och glädjande att se dessa barnen. Tankarna vandrade mellan funderingar kring vad dessa oskyldiga barn har fått utstå i livet och på hur orättvist allt kan vara, till att faktiskt glädjas åt barnens pigga blickar som uttryckte en glädje över att vi var där och att de får en ny chans i livet.
Kvinnan som arbetade som föreståndare har jobbat på barnhemmet sedan 1974. Hon har hunnit sett många barn passera genom sina snart 40 år i verksamheten. Barnhemmet kändes mycket välordnat och rent och fräscht även om inredningen (i mina västerländska ögon sett) är mycket spartansk. Barnen sover i sovsalar med madrasser på golven. Barnens personliga tillhörigheter förvaras i boxar med hänglås. Allt som barnhemmet behöver finansieras från stiftelsen. Inga bidrag ges från staten.
På gården odlas sockerplantor, mango, bananer m.m. Även några egna höns finns på gården.
En stor samlingssal finns där vår välkomstcermoni ägde rum. Där samlas barnen varje dag för bön och sång.
Vi besökte även skolan. De yngre barnen satt på golvet och genomförde sin undervisning medan de större barnen hade bänkar i vissa klassrum. Vi fick gå runt och hälsa i varje klass. Alla klasser hade då förberett en sång som de framförde och de äldre barnen kunde också hälsa oss välkomna på engelska. Alla barn på skolan har engelska som ämne vilket är jättepositivt då detta ej är någon självklarhet i Indien trots att det är ett av landets två officiella språk. Självklart tyckte de äldre barnen att det var spännande att prova sina engelskakunskaper när vi var på besök. Målet med skolan är att barnen skall få kunskaper och möjlighet till en yrkesutbildning så att de vid vuxen ålder har möjlighet till egen försörjning.
Barnens materiella tillhörigheter är så klart mycket begränsade. Leksaker såg jag inga under vårt besök. Antalet klädesplagg per barn är mycket begränsat. Barnen har ju oftast inget med sig till barnhemmet och pengarna skall räcka till väldigt mycket. Mat, kläder, skolmaterial, underhåll av fastigheterna, el, vatten m.m. Så några inköp utöver de basala behoven är inte så vanliga. Ett svenskt par som för några år sedan bodde här i Chennai sponsrade barnhemmet med tre stycken tvättmaskiner. En så otroligt bra grej som de var oerhört tacksamma för på barnhemmet. Med 170 barn som bor där så kan ni ju föreställa er hur mycket tvätt det blir! Nu går mina tankar runt i huvudet för hur jag på bästa sätt skulle kunna stötta verksamheten. Att jag ska bli fadder råder ingen tvekan om då det är en livsviktig verksamhet som bedrivs på barnhemmet och skolan. Utan barnhemmet skulle alla dessa barn ej ha någon framtid. Gå gärna in på www.faithhome.se och läs mer.
Här uppträdde barnen när vi kom på besök.
De här fina utsmyckningarna fick vi runt halsen.
Här en bild på köket. Det ser inte direkt ut som ett svenskt kök...
En av barnens sovsalar. När kvällen kommer tar alla en madrass och en kudde och bäddar på golvet.
På detta barnhem bor det ca 170 barn i åldrarna 4-18 år. De flesta som bor på barnhemmet har kommit dit genom polisens hjälp. Många är tidigare gatubarn men det kan också vara så att barnen växt upp i hem med missbruksproblematik eller har utsatts för svår misshandel. Stiftelsen driver även en skola som ligger alldeles bredvid barnhemmet. I den skolan går ca 250 elever. De flesta bor på barnhemmet men en del barn kommer även dit från den intilliggande byn.
Jag var på besöket tillsammans med en väninna, även hon från Sverige. Vi fick ett mycket varmt mottagande av barnen med sång och dans. Vi behandlades mer eller mindre som drottningar. Jag tror att vi båda kände oss mycket obekväma i situationen men ändå varma i hjärtat. Det var både ledsamt och glädjande att se dessa barnen. Tankarna vandrade mellan funderingar kring vad dessa oskyldiga barn har fått utstå i livet och på hur orättvist allt kan vara, till att faktiskt glädjas åt barnens pigga blickar som uttryckte en glädje över att vi var där och att de får en ny chans i livet.
Kvinnan som arbetade som föreståndare har jobbat på barnhemmet sedan 1974. Hon har hunnit sett många barn passera genom sina snart 40 år i verksamheten. Barnhemmet kändes mycket välordnat och rent och fräscht även om inredningen (i mina västerländska ögon sett) är mycket spartansk. Barnen sover i sovsalar med madrasser på golven. Barnens personliga tillhörigheter förvaras i boxar med hänglås. Allt som barnhemmet behöver finansieras från stiftelsen. Inga bidrag ges från staten.
På gården odlas sockerplantor, mango, bananer m.m. Även några egna höns finns på gården.
En stor samlingssal finns där vår välkomstcermoni ägde rum. Där samlas barnen varje dag för bön och sång.
Vi besökte även skolan. De yngre barnen satt på golvet och genomförde sin undervisning medan de större barnen hade bänkar i vissa klassrum. Vi fick gå runt och hälsa i varje klass. Alla klasser hade då förberett en sång som de framförde och de äldre barnen kunde också hälsa oss välkomna på engelska. Alla barn på skolan har engelska som ämne vilket är jättepositivt då detta ej är någon självklarhet i Indien trots att det är ett av landets två officiella språk. Självklart tyckte de äldre barnen att det var spännande att prova sina engelskakunskaper när vi var på besök. Målet med skolan är att barnen skall få kunskaper och möjlighet till en yrkesutbildning så att de vid vuxen ålder har möjlighet till egen försörjning.
Barnens materiella tillhörigheter är så klart mycket begränsade. Leksaker såg jag inga under vårt besök. Antalet klädesplagg per barn är mycket begränsat. Barnen har ju oftast inget med sig till barnhemmet och pengarna skall räcka till väldigt mycket. Mat, kläder, skolmaterial, underhåll av fastigheterna, el, vatten m.m. Så några inköp utöver de basala behoven är inte så vanliga. Ett svenskt par som för några år sedan bodde här i Chennai sponsrade barnhemmet med tre stycken tvättmaskiner. En så otroligt bra grej som de var oerhört tacksamma för på barnhemmet. Med 170 barn som bor där så kan ni ju föreställa er hur mycket tvätt det blir! Nu går mina tankar runt i huvudet för hur jag på bästa sätt skulle kunna stötta verksamheten. Att jag ska bli fadder råder ingen tvekan om då det är en livsviktig verksamhet som bedrivs på barnhemmet och skolan. Utan barnhemmet skulle alla dessa barn ej ha någon framtid. Gå gärna in på www.faithhome.se och läs mer.
Här uppträdde barnen när vi kom på besök.
De här fina utsmyckningarna fick vi runt halsen.
Här en bild på köket. Det ser inte direkt ut som ett svenskt kök...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar