Innan vi flyttade till Indien fick vi gå på en endagsutbildning där vi pratade lite om landet, men även om hur vi som personer, relationen och våra barn kunde påverkas. När vi gick därifrån kände vi oss nog lite skrämda både jag och maken. Att statisktiken över skiljsmässor är så hög som ca 40 % ett år efter tillbakaflytt till hemlandet var information som jag just då tyckte var skrämmande och kanske lite onödig att få inför resan. Att barnen skulle anpassa sig ganska snabbt p g a sin låga ålder kändes dock lite tryggt. Men under första året skulle vi förstås räkna med att inte känna igen barnen riktigt. Kraftiga humörsvängningar och reaktioner för saker som vi inte riktigt förstod vad känslouttrycken kom ifrån hörde också till bilden. Nu åtta månader efter flytten hit är jag mycket tacksam över informationen. Annars hade jag nog klart funderat över om familjen skulle överleva påfrestningarna som det trots allt har varit. Inte heller är det bara barnen som haft kraftiga humörsvängningar och konstiga känslorekationer...
Kanske var Indien en lite väl tuff utmaning som första utlandsstationering då detta land på alla punkter är totalt olikt Sverige. Samtidigt när nu den värsta stormen har blåst över och livet här hemma börjar bli lite mer harmoniskt och lugnt så är jag ändå glad för att vi är just här. Indien som land ger mig många utamningar och upplevelser som jag annars inte har fått. Det är så otroligt nyttigt, både för vuxna och barn, att få perspektiv till sin egen vardag hemma i Sverige. Trots mina otaliga frustrationsmoment och deppstunder så börjar en viss kärlek växa fram till landet. Det vackra bakom de oftast slitna fasaderna börjar bli mer synligt. Allt det levande i kulturen, kaoset, den växlande naturen, maten, familjens starka betydelse, ett helt annat förhållningssätt till tiden, relgionen, gästfriheten m.m.
Här ett utdrag från det utbildningsmaterial vi fick innan flytten. Det är som att läsa om sig själv....
"Den första tiden i det nya landet, the "honey-moon" som den kallas, upplevs som spännande och exotisk. Så småningom börjar personens referensramar förskjutas och man upplever att det svenska sättet och den normala referensramen inte längre fungerar. Samtidigt börjar alla nya intryck hopa sig. Inlärningshastighteten är för hög. Det är denna period man kan råka ut för kulturchock.
Denna rekation brukar inträffa någon gång mellan 3:e och 9:e månaden men kan också dröja. Det är under denna tid man börjar vårda allt svenskt och de svenska traditionerna blir viktiga. Sedan börjar man mer och mer identifiera sig med det nya landets kultur.
Symtomen vid kulturkrock är desamma som vid negativ stress. Man blir trött, ibland blir man nästan apatisk, får koncentrationssvårigheter, börjar länga hem, börjar kanske vantrivas, och kan till och med känna sig milt deprimerad."
Jag kan nog känna igen mig i de flesta av dessa tillstånd även om jag tycker att livet börjar vända till det ljusare. Tröttheten hänger nog kvar fortfarande (att vi sedan varit sjuka i omgångar sedan några veckor gör inte det hela bättre). Stundvis kan jag också känna mig nedstämd, men mellan dessa stunder känner jag mig också lycklig, glad och full av energi. Känslorna åker liksom i en häftig berg- och dalbana.
Några individuella faktorer som underlättar en utlandsflytt nämns också i vårt utbildningsmaterial och dessa faktorer är något jag verkligen ser kommer att utvecklas och tränas under vistelsen här och som nog är nödvändiga för att livet ska fungera i ett land som är så annorlunda. Dessa faktorer är:
"starkt självförtroende, goda familjerelationer, socialt utåtriktad, förmåga att lyssna och se möjligheter, öppen för olikheter, improvisationsförmåga, humor, tolerans, empati, nyfikenhet samt en förmåga att hantera stress "copingförmåga".
Nu är man ju inte någon supermänniska så vissa av dessa faktorer behöver sig nog lite förstärkning men jag är övertygad om att alla faktorerna kommer att ha fått sig en skjuts i rätt riktning när tiden här är slut. Om några veckor har vi klarat av det första året här. Om trenden fortsätter och att tillvaron här blir att kännas mer och mer positiv och lättare så tror jag att vi till sommaren kommer att resa hem och känna oss ganska så harmoniska och ändå ganska nöjda med vår första halvlek i Indien. Tufft har det varit men mycket lärorikt! Vi har lärt känna varandra på ett helt annat sätt än jag tror vi gjort om vi varit kvar hemma i samma vanliga lunk. Jag är också övertygad om att vårt andra år kommer att bli ännu bättre då tryggheten och anpassningenprocessen har kommit ännu en bit på väg!
Kanske var Indien en lite väl tuff utmaning som första utlandsstationering då detta land på alla punkter är totalt olikt Sverige. Samtidigt när nu den värsta stormen har blåst över och livet här hemma börjar bli lite mer harmoniskt och lugnt så är jag ändå glad för att vi är just här. Indien som land ger mig många utamningar och upplevelser som jag annars inte har fått. Det är så otroligt nyttigt, både för vuxna och barn, att få perspektiv till sin egen vardag hemma i Sverige. Trots mina otaliga frustrationsmoment och deppstunder så börjar en viss kärlek växa fram till landet. Det vackra bakom de oftast slitna fasaderna börjar bli mer synligt. Allt det levande i kulturen, kaoset, den växlande naturen, maten, familjens starka betydelse, ett helt annat förhållningssätt till tiden, relgionen, gästfriheten m.m.
Här ett utdrag från det utbildningsmaterial vi fick innan flytten. Det är som att läsa om sig själv....
"Den första tiden i det nya landet, the "honey-moon" som den kallas, upplevs som spännande och exotisk. Så småningom börjar personens referensramar förskjutas och man upplever att det svenska sättet och den normala referensramen inte längre fungerar. Samtidigt börjar alla nya intryck hopa sig. Inlärningshastighteten är för hög. Det är denna period man kan råka ut för kulturchock.
Denna rekation brukar inträffa någon gång mellan 3:e och 9:e månaden men kan också dröja. Det är under denna tid man börjar vårda allt svenskt och de svenska traditionerna blir viktiga. Sedan börjar man mer och mer identifiera sig med det nya landets kultur.
Symtomen vid kulturkrock är desamma som vid negativ stress. Man blir trött, ibland blir man nästan apatisk, får koncentrationssvårigheter, börjar länga hem, börjar kanske vantrivas, och kan till och med känna sig milt deprimerad."
Jag kan nog känna igen mig i de flesta av dessa tillstånd även om jag tycker att livet börjar vända till det ljusare. Tröttheten hänger nog kvar fortfarande (att vi sedan varit sjuka i omgångar sedan några veckor gör inte det hela bättre). Stundvis kan jag också känna mig nedstämd, men mellan dessa stunder känner jag mig också lycklig, glad och full av energi. Känslorna åker liksom i en häftig berg- och dalbana.
Några individuella faktorer som underlättar en utlandsflytt nämns också i vårt utbildningsmaterial och dessa faktorer är något jag verkligen ser kommer att utvecklas och tränas under vistelsen här och som nog är nödvändiga för att livet ska fungera i ett land som är så annorlunda. Dessa faktorer är:
"starkt självförtroende, goda familjerelationer, socialt utåtriktad, förmåga att lyssna och se möjligheter, öppen för olikheter, improvisationsförmåga, humor, tolerans, empati, nyfikenhet samt en förmåga att hantera stress "copingförmåga".
Nu är man ju inte någon supermänniska så vissa av dessa faktorer behöver sig nog lite förstärkning men jag är övertygad om att alla faktorerna kommer att ha fått sig en skjuts i rätt riktning när tiden här är slut. Om några veckor har vi klarat av det första året här. Om trenden fortsätter och att tillvaron här blir att kännas mer och mer positiv och lättare så tror jag att vi till sommaren kommer att resa hem och känna oss ganska så harmoniska och ändå ganska nöjda med vår första halvlek i Indien. Tufft har det varit men mycket lärorikt! Vi har lärt känna varandra på ett helt annat sätt än jag tror vi gjort om vi varit kvar hemma i samma vanliga lunk. Jag är också övertygad om att vårt andra år kommer att bli ännu bättre då tryggheten och anpassningenprocessen har kommit ännu en bit på väg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar