Brev från Sverige

Nu har vi varit här i drygt fem veckor. Saknaden efter dom där hemma börjar bli mer  påtaglig, Men igår och idag blev det livat hemma hos familjen Eklund. Igår fick barnen först vykort från farmor och farfar. Lyckan blev stor när vakten kom och lämnade breven i dörren. Även idag fick vi en ordentlig överraskning när det kom ett stort kuvert adresserat till Jakob och Astrid. I brevet fanns det hälsningar från förskolan hemma i Sverige. Barnen hade ritat teckningar och ett brev följde med i kuvertet med en hälsning. Jakob och Astrid blev jätteglada och vi satt tillsammans och tittade på alla fina teckningar och på de höstlöv som också kom med i brevet. Astrid fick en fin bok från hennes avdelning med teckningar och hon blev så stolt och glad över boken. Barnen pratar varje dag om sina kompisar och fröknar på förskolan så detta var en mycket bra present att få. Det betyder mycket för barnen att känna att dom inte är bortglömda där hemma. Idg har vi fått en skrivare så nu ska vi börja skriva en hälsning tillbaka med bilder och berätta vad vi gör på dagarna.

Jag och barnen har fortfarande ett ganska lugnt liv tillsammans här i Indien. Den senaste veckan har vi dock hunnit med ett besök till amerikanska internationella skolan där barnen ska börja om drygt en vecka. Det är en jättestor skola där all undervisning sker på engelska. Mamman är jättenervös! Försöker att inte smitta av mig på barnen alltför mycket men det är svårt. Någon inskolning är det inte tal om utan de var mycket tydliga med att det var "drop off" vid klassrummet och sedan är det full fart från början. Jakob är den som kommer att ha längst dagar till 15.30. Astrid kommer att sluta vid lunch. Jag hoppas verkligen att det kommer att gå bra. Tack och lov vet jag ju att de har stor vana med att hjälpa barn som inte pratar engelska från början. På skolan går det barn från över 30 olika nationaliteter så mina barn kommer inte att vara ensamma med språksvårigeheter. Skolan har också ett mycket gått rykte bland utlänningar här i Chennai. För att barnen ska trivas här i Chennai på längre sikt tror jag det är jätteviktigt med skolan för att få kompisar och lära sig engelska. Dom börjar nog bli lätt trötta på mamma och på varandra efter att vi under de första veckorna tillbringat all tid tillsammans (även om det har varit jättemysigt och jag kommer att sakna det).

Men igår passade jag och barnen på att njuta av ledigheten riktigt mycket och besökte en nöjespark här i Chennai. Toppen att kunna göra det en vardag då vi slapp undan all trängsel. Parken hette VPG Golden Beach Resort. En härlig plats att besöka med stora fria ytor och många åkattraktioner som passade mindre barn. Inte kostade det mycket heller... för 40 kr i inträde fick barnen åka flera karuseller gratis och de som sedan kostade något kostade ca 2 kr. Det var annat en karusellerna hemma i Sverige där pengarna snabbt tar slut. Detta är en park jag tror vi kommer att besöka många fler gånger under vår tid här.

Astrid testade slänggungan och var mallig efteråt, "nu var jag väl riktigt modig!!!"

Jakob är pilot...

 

Yoga

Nu har jag varit på första yogapasset! Aj, aj, aj!!! Visste redan innan att jag var stel men så här stel  hade jag ingen aning om. Stackars den ambitiöse ca 75-årige yogaläraren hade nog aldrig träffat en så stel person på sina kurser och han var nog nästan förskräckt. Idag känner jag mig minst sagt mörbultad efter att kroppen har befunnit sig i positioner jag inte trodde var möjliga. Men ganska intressant var det så jag ska ge det några fler lördagar. Kan inte bli sämre i alla fall...

Strejk

Idag är det stor strejk i Indien. Folket protesterar mot de höga priserna på diesel. Landet står lite still då bussar, autorikshawförare, lastbilschaufförer strejkar. Davids kontor är stängt men han har ändå åkt iväg på ett kortare möte på ett hotell då några svenskar är på besök.
Det största problemet är att ingen tankbil har kommit idag med vatten till våran gata så vattnet tog precis slut och klockan är bara 10 på förmiddagen. Lite klurigt då man ju är ganska beroende av vatten. Får se hur toaletterna känns innan det blir morgon igen...
Barnen har cyklat över till grannen en stund så jag sitter hemma och har en lugn stund. Skönt för barnen också att kunna hälsa på andra männsikor och inte bara behöva umgås med mamma hela dagarna.
Det känns som om vi börjar komma i ordning här i huset. Det enda jag egentligen saknar är tvättmaskin som vi ännu inte lyckats få installerad. Förhoppmimgsvis löser sig detta i morgon när strejken är över. Mat har vi också hittat bra affärer för. t o m en köttaffär har vi fått hjälp av grannen att hitta. Där finns allt man behöver i köttväg. Om man letar runt på lite olika affärer så verkar det mesta finnas i matväg och maten är riktigt billig, ffa frukt och grönsaker är superbilligt och smakar jättegott.


I saknad av vardagsmotion är det här jag får försöka hålla mig i form, i poolen och i gymmet som ligger innanför fönstret. Prickarna längst bort är barnen som tar ett litet dopp.

David och jag är på väg att ta en kort promenad till den lokala mataffären som ligger ca 200 meter hemifrån.

Smygfoto på en av kvarterets kossor (och då menar jag inte David), titta lite längre bakom honom så ser ni kossan. David fick va med som ursäkt för att ta bilden...

Nu bor vi i huset!

Äntligen bor vi i huset! Åh så skönt att sitta vid eget matbord och äta! Huset ekar lite tomt men vi har i alla fall sängar, matbord och toaletter. Kylskåp och ugn finns också så vad mer behöver man för att bo. Barnen är lyckliga för lite mer yta att busa runt på och idag har de fått köpa var sin cykel som de har varit ute på gatan och testat. 

Tänk vad fantastiskt det är att vi är här i Indien! Jag har fortfarande inte fattat det riktigt men varje dag jag vaknar fylls jag av en glad känsla i magen. Under dagen kan den känslan variera då saker och ting inte är riktigt lika bekväma och smidiga som i Sverige. Ibland tröttnar jag på ljudnivån, trafiken, husdjuren, strömavbrotten, doften, kaoset och vattenläckagen. Men snart därefter fylls jag av glädjen igen över att vara här. Att få chansen att leva på indiskt vis och ta dagen som den kommer. Inte behöva stirra på klockan hela tiden. De ibland underbara dofterna av kryddor och blommor, värmen, de färggranna kläderna, kossorna som strosar omkring i lugn och ro, alla glada leenden vi möter, den fantastiskt goda maten. Efter bara drygt tre veckor har mina ögon börjat vänja sig med att se smutsen och de trasiga vägarna och husen. Det vackra bakom den ganska slitna fasaden börjar bli synlig. 

Idag har vår chaufför börjat jobba hos oss och vi har nu vår bil på uppfarten, en silverfärgad Toyota Innova. Skönt att alltid ha samma chaufför och att barnens bilstolar alltid kan sitta i. Bilstolarna fick en ganska tuff behandling på hotellet då ingen direkt visste hur de skulle sättas fast i bilen. Barnstolar är inte så vanligt i Indien. De flesta barn sitter löst i baksätet eller så åker dom med sina föräldrar på en moped. En vanlig syn är att hela familjer på fyra personer åker tillsammans på samma moped. Igår såg vi ett metrotåg som körde med dörrarna öppna. Tåget var fullt så några fick sitta i dörröppningen när tåget körde i full hastighet. Säkerhetstänket är inte riktigt samma som i Sverige...

Skype är ett bra sätt att hålla kontakten med nära och kära hemma i Sverige. Här är det Astrid som passar på att ta ett snack med mormor och morfar under en biltur i rusningstrafiken...

Äntligen frukost hemma i lugn och ro...

Nya cyklar...dom måste provas på direkten . Men mycket vatten behövs det i värmen, dags för vattenpaus!

Flyttlängtan!

Nu längtar vi verkligen efter att flytta ifrån hotellet! Att bo på hotell är jätteskönt för ett tag men man tröttnar också att äta alla måltider på restaurang. Särskilt om det finns två små barn vars måltids- och sömnvanor inte stämmer riktigt med restaurangernas öppettider. Tyvärr är vårt minikök i rummet inte dugligt till mer än lite mellanmålsfixande.
Idag tog vi lite ledigt från allt vad gäller huset och vi åkte iväg till Ideal Beach som är ett resort som ligger efter kusten. Där badade vi i havet och poolen och hade det riktigt skönt.
I morgon är det ny vecka och David ska till immigrations Office igen då de lyckats skriva fel namn på vår dotter. Jag och barnen behöver tack och lov inte följa med. Vi ska istället försöka handla lite mat som vi ska ta med ut till huset. Nu har matbordet kommit och madrass till vår säng så nu är det bara madrasser till barnens sängar och gastuber till spishällen som fattas för att vi ska kunna flytta in. Mycket kalt och tomt är det ju förstås i huset och ekar fint med all sten men det ska väl bli bättre med tiden. Husdjur har vi i alla fall. Några små ödlor har vi sett på våra väggar men det är bara att vänja sig, dom hör nog liksom till detta land. Stoppade igen ett hål i väggen där dom kanske kommer in så jag hoppas att det inte behöver bli tillökning. Själv är jag lycklig så länge det är reptiler med ben...

Livet ordnar sig!

Idag känns livet lite lättare. Efter ytterligare 1,5 timmes väntan i bilen vid immigration office så har vi nu de rätta stämplarna i passen och är nu accepterade att bo i Indien.
Huset har nu börjat städas. En hemhjälp har börjat hos oss och jobbar nu några timmar varje vardag. Hon verkar jättesnäll och noggrann men pratar ingen engelska vilket gör det hela lite knepigt. Det blir nog till att försöka lära sig några ord Tamil. Det är hennes första jobb så detta är en chans för henne till att bidra till familjens försörjning och att skaffa sig lite arbetserfarenhet. Ovant att vara arbetsgivare men jag hoppas med tiden att jag kommer att vänja mig.
Luftkonditioneringen fungerar nu i huset igen och avloppet håller på att fixas så det känns som vi är på rätt väg. I morgon kommer troligtvis sängar till huset och madrasser någon gång i slutet av veckan så i nästa vecka bör vi kunna flytta in.
Barnen har nyss pratat med mormor och morfar på Skype så dom är jätteglada. Tänk var världen känns liten med hjälp av tekniken. Nu ska vi ta lite kvällsmys med en film på hotellrummet.

Registrerade och klara

Nu är vi registrerade i Indien. Det tog "bara" 2-3 timmar på kontoret och jag och barnen satt i bilen och väntade hela tiden. En man kom ut och tittade i bilen en snabbis och sedan var vi godkända. David fick svara på lite frågor inne på kontoret. Jag beundrar barnens tålamod men dom verkar redan ha lärt sig att livet i Indien kräver en del väntan.
Nu verkar regnperioden ha börjat så smått även om den riktiga monsunperioden låter vänta på sig någon vecka till. Men med tanke på hur dåligt vattnet rinner bort nu när det regnar lite småskurar så vill jag inte tänka på hur det kommer att bli i oktober...
Hittills tycker jag att vi haft det bra här i Chennai men igår kom tröttheten ikapp för en stund på kvällen. När luftkonditioneringen i huset inte funkar som den ska och svetten rinner, när det är stopp i toaletten, när vatten på ett oförklarligt sätt rinner på golvet, huset är smutsigt så barnen är svarta om händer och fötter, när vattnet inte rinner i kranarna eller rinner i en annan kran än den man vrider på, ja då kommer ibland längtan efter vårt bekväma hus i Harnäs. Men sen fick vi gott fika och en trevlig stund hos våra trevliga och hjälpsamma grannar. Energin kommer tillbaka och efter en god natts sömn känns allt helt okey. Det är bara att försöka tänka positivt! Nu har vi precis njutit av god indisk lunch och David har åkt till jobbet några timmar. Jag och barnen ska nog snart göra det dom älskar allra mest...BADA! För trots gråväder är det varmt och skönt i luften. 

Indisk mat

Nu har vi vågat oss på buffén på hotellet. Vi har varit lite försiktiga i början med bufféer då magsjukerisken är stor. Men nu har många vittnat om att de vid flertal tillfällen har ätit här och klarat magarna så nu har vi också provat några gånger. Den indiska maten är supergod men det mesta är också superstarkt. Vi har fått prova många rätter och jag tror vi funnit en favoriträtt "Chicken tikka". Vi fortsätter att försöka bygga upp vårt hem i Chennai. Kylskåp, ugn, vattenrenare, mikro och soffa finns just nu. I slutet av nästa vecka eller i början av veckan därpå  kommer sängar, madrasser och matbord. Vi försöker också bygga upp vårt tålamod då allt tar väldigt lång tid att göra här. Men Jakob tycker att det är skönt i Indien för han säger "det är så skönt här för här har man aldrig bråttom". På måndag ska vi till immigrationskontoret och registrera oss. Är tydligen en spännande process då tålamod och matsäck behövs...Igår kom brev från skattemyndigheten att vi är avregistrerade i Sverige så nu är vi verkligen i Indien!