Trött!!!

Den här gången får ni stå ut med att jag klagar lite....! Baksidan med utlandsstationering är nog att omställningen till allt det nya även kan göra att orken tar lite slut emellanåt. Just nu tror jag att hela familjen är lite känslomässigt trötta efter att ha kommit tillbaka hit igen. Barnen saknar så klart allt det roliga och trygga hemma i Sverige även om de inte riktigt kan sätta ord på sina känslor. Deras veckor i skolan går bra men på helgerna märks det verkligen att det är nåt som inte stämmer. Arga, ledsna, retsamma och trötta. Om ni till det sedan lägger till två alldeles för trötta föräldrar vars tålamod inte är det bästa så kanske ni kan förstå vart det leder....familjen KAOS! Samtidigt i detta ska man försöka vara trevlig mot alla som finns runt omkring en. Det är ju inte direkt chaufförens fel att vi i familjen är osams men jag orkar inte sitta och vara arg och ledsen och samtidigt skämta och le mot chauffören. Strul med bil och chaufför har vi också....Den här veckan har vi en tillfällig chaufför då vår vanliga håller på med bilbyte. Lite ekonomiskt strul...jobbigt! Att ha en annan chaufför är inte heller helt lätt då han inte känner till vardagliga rutiner. Jag måste försöka förklara noga vart vi ska för att han ska veta. Ett plus är dock att hans engelska är ganska bra.

Det jobbigaste just nu är nog känslan av att vara isolerad. Vi kan inte så lätt ta oss vart vi vill. På kvällen när vi är lediga hindrar trafiken oss från att ta oss iväg någonstans. Det är inte roligt att tillbringa en timme i bil för att ta sig några kilometer. Särskilt inte med två små barn i bilen. Detta gör att det är svårt att finna bra fritidsaktiviteter. På helgerna försöker vi göra en del utflykter. Tyvärr har vi då endast chaufför en dag på helgen vilket också begränsar oss. Detta gör ju också att vi tillbringar mycket mer tid tillsammans i familjen än vad vi normalt gör i Sverige. Självklart gör ju också det att konflikterna blir fler än hemma. Men förhoppningsvis leder det i slutändan till att vi blir stärkta som familj när vi tagit oss igenom detta.

Usch vad jag klagar...detta som ska vara en kul upplevelse i livet och som jag egentligen ska känna mig lycklig över. Det kommer jag säkert att göra så småningom också. Detta var en fas i anpassningen som vi blev informerade om innan vi åkte så det är helt normalt. Jag ska
försöka hålla distans till mig själv och mina tankar och bara låta det vara okey att det är så här ett tag. Känslorna går ju lite upp och ned för alla och jag får försöka fokusera på de positiva stunderna. Det är de jobbiga stunderna i livet som också hjälper oss att växa och utvecklas. Om detta bara hade varit enkelt så hade det heller inte givit oss samma livserfarenhet.