Bröllopsfirande

Nu har vi haft en riktigt upplevelserik helg med ännu ett indiskt bröllop. Denna gången har vi för första gången fått delta vid ett muslimskt bröllop. På fredagen inleddes bröllopsfirandet med ett Mehndiparty. Alla kvinnor/flickor fick sina händer dekorerade med hennamålningar. Astrid skulle till en början absolut inte måla sina händer men ångrade sig och är nu en mycket stolt bärare till två hennablommor på sina händer. Denna fest hölls på Hyatt hotell inne i Chennai City. Som vanligt massor av mat och några av brudens vänner bjöd på sång och dansuppvisning. Den här festen är av tradition med fokus på bruden. Ca 1000 gäster deltog vid festen på fredagen.

Det gäller att hålla sig sysselsatt när man är på fest då väntetiderna kan bli långa. Astrid passade på att med mammas telefon springa runt och ta kort till en fotoutsällning eleverna ska ha på skolan under India week i februari.

Jakob passade på att fotografera lite "Selfies". Dagen till ära hade han varit med pappa och köpt en vit skjorta och svarta byxor för det tycker Jakob är det stiligaste att bära till fest.

På lördagen var det sedan dags för vigsel. Vigseln ägde rum i en gigantisk festlokal i Mamallapuram. Det var ca 3000 personer som närvarade vid ceremonin. En musikkår spelade utanför och barnen bjöds på sockervadd och popcorn. Under vigseln satt kvinnor och män i olika delar av salen. Två scener fanns, en för bruden och hennes närmaste kvinnliga släktingar och en för mannen och hans närmaste släktingar. Tyvärr var hela ceremonin på Tamil så jag förstod inte så mycket mer än vad jag fick översatt av mina väninnor som satt bredvid mig. En stor del av ceremonin handlade om de skyldigheter man har mot varandra som man och hustru och att mannen signerade ett avtal om att kvinnan skulle få en viss mängd guld i samband med äktenskapet som en framtida ekonomisk trygghet. När de formellt var gifta hämtades kvinnan från sin scen och fick följa med mannen till hans scen. Då brudens  guldklänning vägde ett antal kilo så behövdes lie stöd på var sida för att hon skulle kunna gå och röra sig ordentligt. 

Efter vigslen serverades mat utomhus. Långbord där alla satt på rad vända åt samma håll. Maten serverades på bananblad och åts med händerna. Vi hoppade faktiskt över maten denna dag då vi inte ville kladda ner oss totalt och gick rakt på efterrättsbuffen som åts stående. Fyrverkerier och musikkår underhöll barnen en stund innan vi åkte till Radissonhotellet för en natt och dags avkoppling innan avslutande fest på söndag kväll.

Så här fina var vi på bröllopsfesten på lördagen. Äntligen har jag lärt mig att ta på en sari själv. Det tog bara 1,5 år :-)

 Brudgummens scen i festsalen....

 Här hade vi sedan en lugn och skön söndag då vi laddade våra batterier inför den sista kvällen av bröllopet på söndagen...

På söndagen var det mottagning på Leela Palace inne i Chennai. På den här festen var det närmaste familj och vänner som deltog (ca 1000 gäster), dit vi också tydligen räknas...!

Brud och brudgum fick idag gå vägen fram till scenen tillsammans som man och hustru! Så vackra!

Till sist en helt annan historia och till de mer mörka sidorna av livet i Indien. Mycket av livet i Indien anser jag att man kan jämföra med livet i Sverige för två generationer sedan. Indien är ett utvecklingsland som inom vissa områden kommit mycket långt och i andra avseenden ligger landet långt efter. Vad gäller synen på barnen så finns här en helt annan syn på barnens tillvaro och barnens uppfostran. Barnaga är t ex fortfarande tillåten inom hemmets egna väggar. I skolan är det däremot förbjudet (men enligt många jag pratat med så praktiseras det ofta). I lördags blev vi vittnen till barnaga. En äldre man slog ett barn hårt i ansiktet (ca 4 år gammal pojke). Vi såg händelsen från vår balkong på hotellet. Pojken och även pojkens mamma började gråta. Även jag kände hur tårarna trängde fram i ögonen. Konflikten fortsatte och plötsligt såg vi hur mannen rusar fram mot pojken och är på väg att sparka mot pojken men då tände det till. Både jag och David rusar upp och skriker det högsta vi troligtvis någonsin har gjort. Familjen vänder sig mot oss och badvakter kommer till platsen. Mannen hejdar sig och går och sätter sig och efter några minuter packar han ihop sina saker och lämnar platsen. Mamman och pojken stannar kvar vid poolen och mamman tröstar sin pojke. Dagen efter ser jag familjen tillsammans igen och jag undrar vad som sker bakom familjens dörrar. Känner hur jag bara önskar att jag kunde ta med mig pojken därifrån. Önskar jag kunde polisanmäla men inte ens det kan jag göra då barnaga i hemmet ej är förbjudet....undrar vad de vuxna tror att de lär sina barn med denna metod, att lösa konflikter med våld har väl aldrig varit någon bra metod och önskar man inte sina barn självkänsla och självförtroende?

Till sist en mindre allvarlig sak och en lite rolig bild från vår gata. Säkerheten har förbättras och ett hänglås har satts upp på grinden....titta noga på bilden....tror ni att det hjälper....kanske bra om man glömt nyckeln....?