måndag 12 maj 2014

Flytten har börjat!

OOOOPS, vad hände med tiden.....? För två år sedan höll vi på och planerade för att flytta hit och nu är vi snart på väg hem! Vi har nu på allvar börjat packa ihop våra saker. En del möbler är sålda och huset börjar kännas lite tomt. Vi har börjat sortera alla saker i olika högar, båtfrakt, ta med på flyget, sälja, bortskänkes m.m. Hjälp vad grejer man kan lyckas samla på sig bara för två år. Man inser vad mycket saker man behöver i ett hem för att få det att fungera lite normalt. Hemma i Sverige reflekterar man inte så mycket över alla saker då dessa bara finns där, men när man ska bygga upp ett helt nytt hem från absoluta början så inser man vad mycket saker det blir. Nu vill jag verkligen göra en ordentlig utrensning av sakerna så att inte allt dimper ner i garaget hemma i Sverige i augusti när containern beräknas nå fram till oss. Det är ju inte så att vi har så jättemycket plats över i huset där hemma direkt.

Nu har också avskeden börjat. Vissa tjuvstartar och reser redan den här veckan till sina hemländer för att börja sin sommarledighet. Känslorna åker berg- och dalbana och ni som känner mig vet ju att jag är ganska så sentimental och avsked tillhör inte min starka sida. Usch och fy, detta kommer att bli jobbiga tre veckor innan det är dags för mig och barnen att flyga hem. Många tårar samtidigt som jag nu också längtar hem så förskräckligt. Nu vill jag komma igång med livet där hemma och jag längtar också att komma ifrån röran i det här huset och slippa att krångel med strömavbrott, AC som inte fungerar, vattenläckor och vattenbrist m.m. Samtidigt ska vi ju nu säga hejdå till detta livet som ju varit vår vardag i två år. Vi har ju haft förmånen att ha två världar att existera i parallellt. Nu försvinner en värld vilket ju känns mycket märkligt. Vi ska skiljas från många vänner som vi inte vet säkert om vi kommer att träffa igen. En underbar tid har det varit på många sätt och vis samtidigt som frustrationen aldrig heller någonsin har varit så stor under så lång tid. En nyttig erfarenhet som verkligen gett oss perspektiv över våra små vardagsbekymmer vi normalt tampas med. Vårt tålamod har prövats och jag kan känna och även se hos övriga familjemedlemmar att vi alla har vuxit som människor. Vi har utvecklat ett mod för nya saker och äventyr och utvecklat en större öppenhet och  nyfikenhet gentemot andra kulturer. Samtidigt har vi lärt känna varandra på ett sätt som jag är väldigt glad över. Vi har haft mer tid för varandra jämfört med vad vi normalt har i Sverige. Framförallt första året var vi ju också väldigt hänvisade till varandra innan vi hann bygga upp ett nytt socialt nätverk, innan barnen lärde sig prata engelska och kunde leka mer obehindrat med kompisar m.m. Det gav tid att upptäcka nya sidor hos varandra och vi har fått se de gladaste och mörkaste personlighetssidorna. Familjebanden har blivit starkare och jag känner mig privilegierad att ha fått gjort denna resa tillsammans med hela familjen. En viss stolthet känner jag också....tänk att vi gjorde det! Att vi vågade!!!

Förra sommaren drabbades ju familjen också av allvarlig sjukdom. Inte ett önskeläge att befinna sig i Indien när något sådant sker. Tack och lov för allt stöd vi fick från alla där hemma och av vännerna här. Tack och lov för att vi fick uppmuntran att resa hem trots strul med försäkringsbolag som inte kunde garantera ersättning m.m. Med facit i hand och med vetskapen om hur jobbig Davids behandling skulle bli så hade vi aldrig orkat med att vara kvar här under den tiden. Antagligen skulle vi tvingats resa hem efter sommaren då våra mentala och fysiska krafter inte hade fixat att vara kvar. Nu mår David bra igen och familjen har återhämtat sig och vi känner oss lyckligare än någonsin. Även denna sjukdomstid har gjort att vi reflekterat mycket över vårt liv. Det är lätt att säga att man ska leva i nuet, inte skjuta upp saker på framtiden, njuta i stunden m.m. men efter dessa erfarenheter så känner jag det djupare inne i hjärtat. Vi ska alla ta vara på möjligheterna som dyker upp i vår väg för ingen vet om vi kommer att få en andra chans. Förutsättningarna kan ändras över en sekund.

Barnen börjar också förbereda sig inför hemresan. Jakob har tillsammans med några kamrater fått tid att samtala med skolans kurator för att förbereda sig inför flytten. Där får de möjlighet att diskutera sina förväntningar och orosmoment inför hemresan. Så klart funderar de mycket över hur det ska bli. Kommer de att hitta nya kompisar, finna tillbaks till de gamla kompisarna. De ska börja ny skola och med nytt skolsystem där rutiner och undervisningsmetoder troligtvis är annorlunda. I Astrids klass ska vi denna vecka ha "End of the year party" då sedan många av hennes klasskamrater reser hem tidigare. Mina förväntningar på denna sommar i Sverige är att vi nog får räkna med en något turbulent tid med lite stressymptom på barnen och snabba humörsvängningar. Så såg ju den första tiden ut här och även till viss del även förra sommaren så nu har jag inga större förväntningar på familjefrid denna sommar. Vi får ta det som det kommer och vi har inte planerat för några större semesterplaner. Rest har vi gjort så vi är nöjda och nu längtar jag bara efter att sitta i en lugn och TYST trädgård och njuta av en kopp kaffe (helt sjukt vad man kan längta efter sitt standardkaffe "Classic mellanrost"....mmmmm). Lite målningsarbeten, gräsklippning, att känna doften av nytvättade kläder som hängt ute på tork ser jag också fram emot och jag ska bara NJUTA! Lyxigt är det ju också att jag får tillbringa hela sommaren tillsammans med barnen. Kanske sista sommaren vi kan ha ett sånt här långt sommarlov tillsammans och denna sommar behöver vi nog verkligen tid att tillsammans sakta men säkert komma tillbaks in i den svenska vardagen. När det känns jobbigt och saknaden efter Indien blir för stor kan vi kramas och skratta och gråta tillsammans. Tyvärr kommer ju inte David att kunna vara med oss i Sverige mer än några veckor då han fortfarande har någon månad kvar på kontraktet men det är tur att vi har Skype. I slutet av sommaren är det sedan dags för inskolning på dagis och för Jakob är det dags att börja första klass igen, men nu i svensk skola. Spännande, även om barnen just nu inte helst vill tänka på detta. De önskar nog mest att de kunde få flytta med skolan härifrån till Sverige då de har mycket av tryggheten i skolan och kamraterna. Men jag vet ju att detta kommer att lösa sig på ett alldeles utmärkt sätt när det väl är dags och när de kommer igång. För mig väntar återgång till arbetet och jag kan verkligen säga att jag ser fram emot detta. Inser hur mycket arbetet betyder för mig på många olika sätt. Jag älskar mitt jobb och det ska bli underbart att få komma igång igen!

 Två år känns ju på ett sätt inte så länge men om man ser procentuellt hur länge barnen har levt här i Indien så inser man ju att för dom är det ju en jättelång tid. Astrid har ju levt 40 % av livet här och Jakob 30 %. Minnesbilderna från vardagen i Sverige är ju också ganska bleka. När vi sedan har varit hemma så har det ju varit lite av semesterkänsla för barnen. Vi reste hit med blöjbarn och i packningen hade vi både nappar och välling. Nu reser vi hem med blöjfria barn som har tomma tandgluggar i munnarna. Välling och nappar är ett minne blott. En dotter som bryter på amerikanska och växlar mellan engelska och svenska i samma mening. En son som numera är streetdansare och som är expert på indiska huvudnickningar och som pratar flytande engelska. Två riktiga vattendjur som när man frågar dom om vad de helst av allt vill göra hemma i Sverige i sommar så är det att gå till badhuset.....som om vi inte badat nog!

Den här veckan har vi firat mors dag i Indien. Härligt att få fira denna dag två gånger i samma månad. Astrids klass hade ordnat en fest för alla mammor med sång och musikuppträdanden, egentillverkade smycken i present, fika, lekar m.m. Jättetrevligt var det och vi kände oss så uppvaktade av våra små juveler. Underbart!



Jag har även fått lära mig att laga lite japansk mat denna vecka liksom lite ungersk bakning. Trevligt och gott!





Varje vecka har Jakob en läxa då han ska klura ut någonting han vill lära sig. Sedan ska han komma på hur han ska gå tillväga för att sedan skriva en liten rapport om detta och redovisa i klassen. Vi har lärt oss lite olika saker, nu kan vi mer om bl a: dinosauriefossiler, fåglar, hur man bakar chocolate cip cookies och senaste projektet var att lära sig hur man gör kycklinggryta, en blivande mästerkock?

Igår var vi på Park Hyatt och åte en trevlig och lååååång (ca 5 timmar) avskedsbrunch. Jättetrevligt och jag kommer verkligen att sakna alla! Men jag vill samtidigt lyckönska alla nyanlända familjer och jag vet att ni kommer att ha en fantastisk tid framför er här i Chennai! Allt gott och vi ses!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar